Östermalmsgatan sträcker sig i en lång båge över stadsdelen och är, om inte kvarterens paradgata, så åtminstone övre Östermalms prestigemässiga pulsåder. Jag har alltid tyckt hjärtligt illa om den här delen av Stockholm. Gatorna är tysta och folktomma på kvällarna. Sekelskifteshusen signalerar makt och jag minns fortfarande med obehag de nätter för länge sedan då jag jobbade som tidningsbud i kvarteren och steg in i utsmyckade men ödsligt ekande entréer med en packe Svenska Dagbladet under armen. 
Bara vissa klara höstdagar när många lövträd brinner kan jag känna för Östermalm – sikten längs breda avenyer, ljud som färdas långt, rymd och vemod över staden. 
Det är mitten av augusti, en av de sista kvava dagarna av den första valrörelseveckan. Folk har kommit tillbaka från sina semestrar. En och annan valaffisch har dykt upp, men ännu är valrörelsen påfallande loj. Jag ser mig omkring. Där är Arkitekturhögskolan. Snart är jag på väg åt rätt håll på Östermalmsgatan: till nummer 36. Det är bara några steg dit. 
Varför har jag aldrig sökt upp den adressen tidigare? Det ligger ett stort, gult patricierhus i tre våningar från förrförra seklet på nummer 36, i hörnet av Engelbrektsgatan, ett stenkast bort från den djupgröna Humlegården. När jag får syn på fastigheten vaknar jag till i värmen. Vagt hoppas jag att det kanske ska kunna gå att stiga in i portuppgången för att se lite av byggnaden inifrån. Men det är, visar det sig, inget bostadshus längre, utan en ambassad. Romania Ambasada står det på den stora porten. Några fönster står på glänt. En ljuskrona glittrar bakom gardinerna. Suddiga röster hörs ut på gatan. 
Jag står en stund och betraktar det vackra huset. Ett antal mycket gamla syrener växer på den lilla gräsmattan framför huset, med de gröna löven hängande över trottoaren. Deras stammar är tjocka, vridna som på uråldriga olivträd. Hur gamla är de? De kan knappast ha stått där sedan huset byggdes på 1880 talet. Men de kan mycket väl ha funnits där när Olof Palme som pojke steg ut genom porten, kanske med barnflickan Margit Andersson i handen. Med ena handen öppnade hon järngrinden mot gatan, med den andra höll hon i fyraåringen Olof. 
Antingen har tiden stått stilla i nästan ett sekel på den här adressen, eller också har bara ett äldre, högborgerligt Sverige 
återvänt och gjort sig påmint mer självklart i samhällsklimatet – men nog skulle Olof och Margit kunna stiga ut, livslevande och småskrattande, när som helst, genom den där porten, ut släppta av de två portvakterskor som höll uppsikt. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Socialnämnden har vid inspektioner 2009 kritiserat brister på tre av Caremas anläggningar. Det gäller två servicebostäder för handikappade och en daglig verksamhet för handikappade. Vid en uppföljande inspektion i höstas kvarstod flera brister. På se...

Tjänstemännen höll presskonferens i ett rum i anslutning till den numera nedlagda lasarettsmatsalen. Tryggheten för patienterna ökar och det handlar om utveckling, inte avveckling. Det var det samlade budskapet. Det blir till ett säkrare akut omhän...

Etanolinblandningen i 95-oktanig bensin kommer att öka från fem till tio procent och byta namn till E10. Forskare räknar med att det totala koldioxidutsläppen från bensinbilarna sänks med upp till 10 procent, tack vare det nya bränslet. Det här är ef...

Nu är Vasaloppsveckan igång. Kortvasans 30 kilometer var öppningsloppet, och totalt var det 8 192 åkare som anmält sig, och 7 024 som startade i Oxberg.Och de fick en fin dag i spåret.Äldste åkare var 90-årige Holger Carlsson som tog sig i mål på 3.3...

De borgerliga partierna lokalt i Ludvika höll igår presskonferens som kan sammanfattas i kravet på att bibehålla och helst utveckla nuvarande Ludvika lasarett. Solsidans vårdcentral har Ludvikas Moderater sedan länge velat flytta till lasarettet. Där...